Ljusets hastighet

Den 22 mars, för mer eller mindre fem månader sedan, skickade jag min senaste snigelpost. Varför använde jag denna uråldriga metod anno Domini 2018? Det finns två alternativ:

  • Jag ville vara säker på att brevet kom fram till rätt mottagare och överhuvudtaget
  • Jag behövde kommunicera med en kommunal inrättning

Ta en gissning och är ni osäkra så vill jag påminna er om att postansvariga i det här landet är Postnord. Då så, då var det avhandlat. Ett kommunalt bolag hade möjligheten att erbjuda mig fiber och jag ville gärna lämna 2001 bakom mig. Jag skar upp handflatan med en smörkniv och lät blodet droppa ner i mitt obefintliga bläckhorn. Jag doppade min hypotetiska fjäderpenna i blodet och skulle precis börja signera kontraktet när min sambo kom hem och undrade varför jag satt och stirrade på ett papper, hållandes en smörkniv i handen.
Hon tryckte en traditionell bläckpenna i handen på mig och tog med sig smörkniven till köket, undrandes varför hon valt att köpa ett hus tillsammans med en idiot. Jag skrev under kontraktet och lade det i brevlådan. Därefter gick det motsatsen till snabbt.
I april kom det förbi en snubbe och pratade om saker jag läst om dagligen den senaste månaden. Då han endast gjorde sitt jobb, och jag är ett svin i tystnad, lyssnade jag och nickade vid rätt tillfällen. Planeringen av fiberindragningen var klar och vi tackade adjö. Två månader senare kom det ett par lirare och misshandlade vår uttorkade gräsmatta. De passade även på att lägga ner en slang som fibern skulle använda för att ta sig fram till huset vilket var snällt av dem. En månad senare kom en värmepåverkad nisse och blåste in fibern till huset. Han var märkbart påverkad av värmen men det ordnade sig till slut.
Ytterligare en månad senare, och för er som inte hängt med är vi i skrivande månad augusti, hände det ingenting. Ytterligare en snigelpost skickades, den här gången i form av ett brev som i blodskrift talade om för dem att de kanske hade glömt något, vilket de hade, och brevet hade en omedelbar effekt på ett par dagar.
Nu sitter jag här framför datormaskinen med den fetaste uppkoppling jag haft sedan början av november förra året. Jag har överlevt resan men emellanåt har det varit jävligt jobbigt rent ut sagt. Jämför det med att köra på en grusig landsväg fylld av hål, i en bil från tiden innan stötdämpare och AC. Vi skiter i det nu och går vidare med att hitta nya saker som behövs för att vi ska kunna leva ett lyckligt liv.