Tankar för kvällen

Jag skriver inte så ofta längre. Eller jag skriver mail och rapporter i jobbet. Mina mail tar oftast flera minuter att skriva då jag vill (försöker) vara tydlig så det inte finns utrymme till missuppfattning. Jag tycker ett mail ska vara lättläst och det ska se bra ut vid första anblick. En del mail jag  får ser ut som fan, ärligt talat. En världslig sak att bry sig om så klart men att fylla ett mail med gemener allena känns lite väl slappt. Så bråttom kan vi inte ha det i dagens samhälle. Att runda av mailen genom att manuellt skrivna ”Med vänliga hälsningar” är en bonus men egentligen menlöst med tanke på att det finns något som kallas signaturer som gör detta per automatik. Jag lägger nog närmare en timme på att skriva mail i jobbet men blogginlägg skriver jag däremot inte. Man kan väl likna min relation med skrivandet med en person som en gång tränade regelbundet men nu för tiden bara går till och från bilen.
Vet inte när jag skrev mitt senaste inlägg men när jag tänker tillbaka så minns jag ett inlägg jag skrev efter jag flyttat till den här lägenheten. Då skrev jag om mitt humör och att det var annorlunda mot vad det varit när jag bodde på Råslätt. Jag kände mig, för första gången på ett par år, ganska okej med läget. Sen vad det verkligen berodde på kan jag inte svara på. Jag började plugga, träna och äta bättre i samma veva så det finns fler orsaker att välja mellan.
Jag nämnde även i inlägget att jag inte kände för att skriva lika mycket längre. Mycket av de texter jag skrivit har kommit från ett blödande hjärta. Bildligt talat och konstnärligt uttryckt, så klart. Känslorna jag bar på förr var oftast tunga av vardagshändelser men även mina egna hjärnspöken. Som jag en gång kallade min blogg: Halvblodsfinsken som tänker för mycket. Den sista delen sade egentligen allt. Jag tänkte för mycket och det gör jag fortfarande. Skillnaden nu är att jag är medveten om mina tankar, åtminstone ibland. Jag brukade låta tankarna övergå i känslor, oftast negativt laddade, och lät dem föra mig till bristningsgränsen. Väl där satte jag mig framför bloggen och började skriva.
Som jag skrev innan så är jag emellanåt medveten om mina tankar. Ibland låter jag dem styra av ren vana, andra gånger så tar jag ett steg tillbaka (också bildligt menat) och funderar på varför de uppstod. Den känslan jag får då är svår att förklara. Den känns ren på något sätt, som att jag står på armlängds avstånd från det som händer. Känslan är varken positiv eller negativ, den bara finns där. Innan du som läsare börjar bli orolig så låt mig försäkra dig om att jag inte befinner mig i en psykos. Åtminstone inte just nu och jag tror inte jag befunnit mig i en heller för den delen. Det du läste var bara ord jag använde för att försöka förklara något jag inte kan förklara. Med det sagt så känner jag för att runda av, gå på toa och sedan lägga mig i sängen för att sova. Tack för att du tog dig tid att läsa mitt inlägg.
Med vänliga hälsningar,
Jimmy
 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *